Det är gryning och det är sådär knottrigt kallt. Det känns som om hårsäckarna ska falla ut ur armenoch till och med håren på fingrarna reser sig föraktfullt mot kylan. Fötterna känns inte längre mjuka mot marken, det har bildats en hård hinna på fotsulorna som raspar mot något jag tror är bark.

Jag vet inte vart jag är på väg, det är ändå skönt. Att inte behöva bry sig om nuet, morgondagen, inget. Det är en underbar känsla, att vara själv ute i ingenstans, utan alla förbannade bekymmer vare sig om jobb, pengar, barn, föräldrar, vänner eller kärlek. Inte änns smörig och meningsfull musik hörs på något hörbart avstånd. Alla sliskiga texter om olycklig kärlek. Att leva är fan underbart. Att känna naturens material under fötterna och känna kroppens fantastiska mekanismer som gör att jag är kapabel till att känna kylan. Jag vill inte längre vara den glada typen som skrattar bort problem eller pluggar ihjäl sig över något som i slutet ändå bara kommer att orsaka skada. Många skulle kalla mig manodepressiv eller farlig, så vadå? Låt dem tolka, låt hela världen leva klart i den idyll var och en har och låt mig vara.

-ett utdrag