Gårdagen var...speciell. Fin & bäst på många sätt, men samtidigt tragisk & sorglig. Förstår inte hur ens känslor kan skifta från rött till svart sådär fort, hur ens varma kinder kan bli alldeles blöta & hur  skrattande ansikten fylls med tårar. Vill snurra tillbaks tiden som i harry potter tre & försöka förhindra något som jag inners inne vet inte går att förhindra. Alla dessa småproblem vi lägger sån enorm kraft och tid på när vi egentligen borde vifta bort dem och vara glada för att vi finns. Vi existerar. Det går inte att få bort ur hjärnan, det har etsat sig fast som en fästing på högsommaren, som en använd snus på fönsterrutan, som ett tuggummi på bordet.