Skriket skär igenom världens alla väggar. Marken bankar när vi faller till jorden. Jorden är smutsig och smutset tär sig ända in i själen. Vem gjorde dig smutsig?
Ångesten lägger sig som plastfolie över huvudet och inte äns dina starka händer får bort det. Osynligt, men det finns där, hårt lindat.
Ivern och förväntningen förvann lika fort som ditt leende. Sorgen kom lika långsamt som minuten delat med sextio. Jag vill dra i mina kläder men märker att jag är naken. Alla är nakna, blottade. Lever vi för det här? Plastfolie och jord? Hoppet är lika stort just nu som din förmåga att trösta, det vill säga noll.