Vet inte vart jag ska ta vägen. För en sisådär tio minuter sedan var jag glad och varm, men allt förändrades så snabbt. På något sätt känns allt fejk, alla vänner känns fejk. Som om de bara är där när de behöver mig.

Jag försöker vara där för andra men det känns som om man blir utestängd. Som när man var liten och inte fick komma in i syrrans rum när hon hade sina kompisar där. Känslan av att bli utstött, ensam och obetydlig. Men sen när vännerna gått, så kan systern släppa in en, men då hörs det mest klagomål och gnällande, och inte vill hon lyssna på vad jag har att säga. Inte intresserad. Ett undantag blir när hon ska visa upp mig, sin syster, inför farmor eller pojkvännen, då förvanlas det gnällande deppsystern till en lysande sol och behandlar mig som om vi är bästisar. Sådana stunder gillade jag. Fast det var fejk. Min syster älskar mig ju det vet jag. Återgå till nuet. Jag hatar sån här känsla, av att bara mamma och pappa bryr sig i alla lägen. Ni intalar mig "så är det inte så är det inte", men hur är det då?

När jag dansar känner jag mig glad och fri, plus att L & E dansar brevid mig och tycker om mig för precis vad jag är. Det är äkta. Då vet jag att jag har dem som vänner. När jag är i skolan och kan slappna av, och jag har alla fina klasskompisar som bryr sig & är äkta. När jag är hemma och min bror berättar om sin dag i skolan, och jag berättar om min. Han är intresserad, lyssnar. När B smyger sig under täcket och är sådär varm som bara han kan vara, då blir jag varm och glad.
Men så fruktansvärt fort det går över. & så ont det gör. Trappa ner. Trappa ner.

-I