Känslan när jag tar de tre första djupa inandningarna när jag kliver utanför dörren i springdräkten som egentligen är mammas är underbar. Regnet har börjat dugga och dropparna känns som smekningar och det våta som en kall hand på min kind. Svalkande. De första långa, utdragna springstegen & det känns som om jag flyger fram över gatorna. Efter ett gäng slitiga uppförsbackar sliter det & brinner det i mina vader, jag måste fokusera på hur skönt det kommer att vara när jag kommer hem. Den susande känslan i bröstet när jag rusar nerför den branta backen & gruset som inte är helt bortsopat sen isen sliter under mina sulor & vill helst av allt se mig falla. Men jag klarar mig & fortsätter, nu är det skönt. Planmark. Springen förbi en skola där det finns en fin linbana på skolgården och allt jag vill är att teståka, men jag måste fortsätta. Inga pauser. Men pauser blir det, vid ytterligare en skola går jag, andas ut, intalar mig själv att jag förtjänar att gå. Mycket minnen, påkörd flicka dyker upp i minnet & det drar till i magen när jag fantiserar om att det var mig det hände. Men det var det ju inte. Paus. Upp för backarna igen, pust. Jobbigt. Mjölksyra i vaderna. Illa. Måste fortsätta. Snart hemma. Jag är blöt och mitt hår är ruffsigt av regnet & blåsten. Dagens frisörklippning åt fanders. Springerförbi många djur som bräker åt mig, kanske är de hungriga. Med underbar planmark igen & spurtande är jag hemma. Andas andas. Känslan är oslagbar, helt fantastisk. & all ångest jag hade innan jag klev ut är borta. Springa är kul. Riktigt skönt.

- I